De hade båda varit ute i yrkeslivet i cirka 20 år. De hade jobbat i tekniska yrken i typiskt manliga miljöer. 2011 sadlade de om och förra året tog de varsin personalvetarexamen. Nu läser de vidare på master- respektive magisterprogram och om ett år är de färdiga. Men redan nu längtar Helena och Åsa efter att börja jobba praktiskt med hr.

– Jag hade en flera års mental förberedelse när jag hade tankar på att göra något annat, så när jag fick tid och möjlighet att satsa på mig, efter att ha haft fokus på familjen, föll det sig naturligt. Men det var inte något lätt beslut. Dels hade jag pluggat så mycket tidigare att jag inte var berättigad till studiemedel, dels kändes det lite läskigt. Jag visste inte var det skulle landa, säger Helena Holmstrand, som 2011 arbetade med kundtjänst på en webbutik.

Mest har hon dock arbetat som byggnadsingenjör och mattelärare. Och varvat med att utbilda sig till stresskonsult och vara personal- och ekonomiansvarig på ett föräldrakooperativ. Nu ville hon studera beteendevetenskap och pedagogik och hittade en sådan utbildning i Uppsala.

– Men det var för långt bort. PAO i Stockholm var en likande utbildning med mycket organisationspedagogik. Jag sökte inte primärt en hr-utbildning.

För Åsa Rönndahl, som 2011 arbetade som systemtekniker i Försvarsmakten, handlade det om att hon ville utvecklas i sitt arbete.

– Jag kunde inte utvecklas och fortsätta uppåt där jag befann mig. Och jag kände mig klar med teknik och telekommunikation. Nu sökte jag mänsklig kommunikation i stället. Hur skapar man förutsättningar för medarbetarnas trivsel?

Också hon tvekade på grund av ekonomin.

– Och så hade jag kanske inte riktigt självförtroendet eftersom jag inte hade pluggat på universitetet tidigare.

Den farhågan kom på skam. Både Åsa och Helena gjorde högskoleprovet och kom in på PAO-programmet på första försöket.

– Och utbildningen har gått som tåget. Inga omtentor. Det är klart att jag har varit trött ibland och haft dåligt samvete för att jag inte läst tillräckligt, men samtidigt ger erfarenheten en enorm fördel. Jag har en annan helhetssyn än de yngre, som är mer vana att bara stapla fakta. Jag tror inte att jag hade fått ut så mycket av utbildningen om jag läst programmet som ung, säger Åsa.

Helena håller med om att det har varit en enorm skillnad mot att studera som ung.

– Samtidigt är jag glatt överraskad av mina medstudenter. Jag har lärt mig mycket av dem.

Och de är verkligen unga. Majoriteten av Helenas och Åsas studiekamrater var 19 år när de började och kom direkt från gymnasiet. Bara en tiondel var över 30 och bara en tiondel var män. Helena var äldst av de 90 som gick PAO-programmet.

De flesta har följts åt. Avhoppen har kanske varit 15 stycken och handlat om graviditeter, studieuppehåll och plugg utomlands.

– Där kan jag vara avundsjuk på de yngre och känna att jag också vill åka till Australien eller Frankrike och plugga. Men med familj har man inte riktigt den möjligheten, säger Åsa.

Helena och Åsa fann varandra tidigt och har gjort en hel del arbeten ihop även om de också har arbetat i andra konstellationer. De har däremot inte deltagit i kårlivet, även om det blivit en och annan tentaöl.

– Då slipper vi visa leg.

På frågan om de haft nytta av sina tidigare jobberfarenheter svarar Åsa direkt:

– Inte av tekniken som sådan. Men det är ju människor som använder teknik och jag har jobbat mycket med support.

De dubbla perspektiven på teknik och människa har också gett henne genusglasögon.

– Som ensam kvinna i en mansdominerad bransch såg jag strukturella dilemman på ett annat sätt än mina manliga kolleger och det sågs ofta som att det berodde på just mig. Jag har utvecklat en känslighet för sådana mekanismer, säger Åsa som också tycker att hon har blivit mer ”rakt på” genom att arbeta med män.

Om det inte var självklart att börja studera på ett treårigt universitetsprogram i 40-årsåldern var de än mindre självklart att fortsätta studera efter de första tre åren. De vill ju ut och jobba. Och tjäna pengar. För även om det har gått bättre än de trodde att leva på studiemedel och besparingar har det varit tufft ibland.

– Men konkurrensen om jobben är hård och det är många som utexamineras. Instegsjobben till hr finns inom rekrytering och där anställs ofta yngre personer. Det är faktiskt en utmaning att ens komma på intervju, säger Åsa, och Helena lägger till att hela bemannings- och rekryteringsbranschen är ung.

Båda två tror därför på validering och att man bör vara öppen för hur tidigare erfarenheter kan användas för nya arbetsuppgifter.

– Om man till exempel ska anställa någon som rådgivare i rehabfrågor så tittar man i dag inte efter om det kan vara relevant med rådgivningserfarenhet inom något annat område, säger Åsa.

Helena fortsatte med magisterprogrammet i skolledning, eftersom hon det sista året fick upp ögonen för att hennes hjärta ändå fanns i skolvärlden.

– Jag gjorde examensjobb om skolan som organisation och arbetsplats. I dag saknas hr i skolan och jag är övertygad om att skolan behöver hr-perspektivet. Medarbetarna skulle må bra av att man börjar se skolan som vilken arbetsplats som helst.

Även om Helena lockas av att tänka framåt i strategiska termer vill hon börja arbeta med vardagsfrågorna och få praktik, gärna i en mindre organisation:

– Jag vill göra skillnad, för någon i alla fall. Jag har jobbat i många organisationer och tänkt att det här skulle man kunna göra annorlunda.

Åsa får energi av att ha kontakt med människor och letar därför efter ett jobb i skolan eller inom omsorgen. Hon tror att hon kan bidra med stöd och verktyg till andra som jobbar där och har det svårt.

Varken hon eller Helena har lagt mer än heltid på studierna och tycker att det har varit en förmån att kunna rå sin egen tid i så stor utsträckning. Särskilt Åsa är nöjd med att ha kunnat både lämna och hämta på dagis. Ibland läser de en timme i taget medan de andra gånger kan sitta till klockan två, tre på natten.

De har också haft tid att jobba extra. Åsa med rekrytering av lärarvikarier och Helena bland annat som hr-ansvarig i en organisation under några månader.

– Men företagskulturen stämde inte med mina värderingar och jag har inte råd att lägga ner energi i en organisation där jag inte kommer till min rätt, säger Helena och håller med om att den inställningen kan ha att göra med att hon snart fyller 50.

De försöker också bredda sina kontaktytor och har därför varit med på hr-dagarna. De har båda deltagit i Juseks ettåriga mentorprogram. Åsa var adept till en hr-strateg i Stockholms stad medan Helena valde en mentor utanför hr.

– För mig var ledningsfunktionen viktigare så jag valde en chef i ett teknikföretag. Och så ”lånade” jag den hr-ansvariga på det företaget.

Programmet blev en ersättning för avsaknaden av praktik. För är det något som de två har saknat i sin utbildning är det praktik. De har en känsla av att Stockholms universitet vill fokusera mer på forskning än verktyg.

– Vi ska lära oss att tänka, säger Helena, och Åsa lägger till att hon tycker att de har fått en möjlighet att växla mellan perspektiven.

De uppskattar också att de har haft många yrkesverksamma gästföreläsare.
– Det är viktigt, annars blir högskolan lite introvert, säger Helena.

Skulle ni kunna tänka er att forska?

– Jag hade inte tänkt tanken innan någon för några veckor sedan pratade om en doktorandtjänst. Men jag vet inte om jag har ork för fem år till, säger Åsa.

– Tanken har slagit mig eftersom jag nästan är kär i området organisationspedagogik och den forskningen är väldigt praktiknära. Så kanske lite längre fram, säger Helena, som fick inspiration när hon gick en coachutbildning för Tina Eriksson, ”70 plus”, i Göteborg.

Både Åsa och Helena har rätt klara idéer om hr:s roll i organisationen och uttrycker sig på samma sätt.

– Hr blir lätt en verksamhet vid sidan av den ordinarie verksamheten, säger Helena.

– Hr är inte en del av verksamheten, säger Åsa.

Hon förtydligar med att mångfaldsfrågor till exempel blir en egen process vid sidan av verksamheten och inte en del av verksamheten. Helena gjorde en fallstudie, där medarbetarna distanserade sig genom att prata om ”dem på hr”.

– Hr har man bara kontakt med när man har problem, säger Åsa, och medger att det även gällde henne själv tidigare.

– Jag hade en bild av hr som personalombud, det har jag inte i dag.

När de diskuterar hr återkommer de snabbt till valideringsfrågan. Och de är överens:

– Många kommer att behöva byta karriär flera gånger i livet och då måste rekryteringsbranschen hänga med. Många har olika erfarenheter, som måste kunna valideras. •

ÅSA RÖNNDAHL»

Utbildning: Kandidatexamen i PAO (personal, arbete och organisation) vid Stockholms universitet 2011–2014, masterprogrammet i PAO 2014–
Karriär: Utbildare, serviceingenjör och systemtekniker inom it och telekom, senast inom Försvarsmakten.
Bostad: Villa i Älvsjö i södra Stockholm.
Fritid: Sång och musik, kallar sig körsångare, men har inte varit aktiv på några år. Föreningsuppdrag i gymnastikförening.
Viktigaste hr-frågan: Göra alla aspekter av mångfald till en hygienfråga.
Vill jobba med: I en organisation med utvecklings­potential.

HELENA HOLMSTRAND»

Utbildning: Bland annat teknisk fysik på KTH, 109 poäng, Waldorflärarhögskolan 2005–2007. Diplomerad stresskonsult 2002–2003 och diplomerad coach 2014–2015. Kandidatexamen i PAO (personal, arbete och organisation) vid Stockholms universitet 2011–2014, magisterprogrammet i utbildningsledning 2014–
Karriär: Handläggare på Sveriges Byggindustrier, projektledare, ämneslärare i matematik, fysik och engelska, kundtjänst på Have2have.
Bostad: Villa i Österskär, öster om Stockholm.
Fritid: Musik.
Viktigaste hr-frågan: Att hr
sitter i ledningen.
Vill jobba med: Skolledning. Kan tänka sig att köra eget, men vill börja som anställd.

NINNI DICKSON