Vi träffas på Wise IT:s kontor i andra Hötorgsskrapan i centrala Stockholm. Utsikten från femtonde våningen över ett Stockholm som badar i vårsolen är anslående. Vi är långt från Syrien, men Sam visar bilder på datorn, och plötsligt känns Syriens andra stad i storleksordning, Aleppo, lite närmare.
Den första bilden visar en liten pojke som sitter i mammas knä, omgiven av släktingar som ler mot kameran. Han bläddrar vidare till foton från förlovningsfesten, på familjens boarded collie Joy, på en gatuvy där Sam med rödpenna märkt ut var hans lägenhet var belägen, och ett uppsluppet middagssällskap på en restaurang.
Sedan kommer bilder som förmedlar en helt annan stämning: bombade gator och hus, samma restaurang som på den tidigare bilden fast nu i ruiner, allra sist ett utbränt bilvrak vid sidan av vägen.
– En av mina studenter körde den bilen. Sarieh var 21 år och skulle bara köra hem efter skolan, när en bil med beväpnade män dök upp och besköt honom. Han dog framför mina ögon och den dagen förändrades allt för mig, säger Sam, som vid den tiden var universitetslärare i it-nätverk och programmering vid Ebla Private Universtity, EPU, i Aleppo.
2012, när porten till hans fars företag en natt blev märkt med en symbol som betyder att ägaren är kristen, bestämde sig familjen för att lämna landet. De tog sig först till Syriens huvudstad Damaskus, och sedan vidare till grannlandet Libanon.
Där levde Sam i ett år, han försörjde som it-manager/trader vid Arab International and Investment, AIDI, och hoppades att kriget skulle ta slut så att han kunde återvända hem. Men kriget fortsatte och Sam bestämde sig för att ta sig till Sverige.
– Jag hade besökt släktingar i Sverige flera gånger så det kändes inte så främmande, säger han.
Det svåraste var att beslutet ledde till ett uppbrott från flickvännen som inte ville följa med. Han säger att han fortfarande sörjer deras separation. För 18 månader sedan, i december 2013, kom Sam till Sverige.
Sedan gick det mycket fort. Som utbildad akademiker slussades han i januari 2014 via Arbetsförmedlingens och Stockholms universitets samarbete, Korta vägen, till en introduktionsutbildning.
– Inom tre veckor fick jag flera erbjudanden om praktikplats. Jag valde Wise IT eftersom företaget kändes så öppet och internationellt. De efterfrågade både mina erfarenheter och mig som person.
Han ler lite när han berättar om några av de frågor han fick från arbetsgivare när han sökte praktikplats.
– Jag fick bland annat frågan om det var okej för mig att skaka hand med en kvinna. Jag förstod att de ansträngde sig för att bemöta mig på ett bra sätt, men jag insåg samtidigt att de inte visste så mycket om Syrien. Jag har jobbat med kvinnor hela mitt yrkesliv.
Efter två månaders praktik erbjöds Sam en tillsvidareanställning som kandidatansvarig. Utöver lärarutbildningen och sina språkkunskaper hade han läst psykologi, hade erfarenheter av att arbeta internationellt, och hade dessutom arbetat ett år som hr-manager i det syriska läkemedelsföretaget Elsaad Pharma.
Som kandidatansvarig värderar han kandidaternas it-kompetens, matchar och presenterar kandidater för kunden.
– Jag lägger mycket tid på att prata med kandidaterna för att komma underfund med vilka de är och var de kan passa. I den processen är kandidaten viktigare än både kunden och min arbetsgivare. Jag försöker lyssna mycket, för att förstå kandidaternas behov och drömmar.
Sam lägger sig vinn om en personlig kontakt och håller kontakten med dem han rekryterat.
– Jag kontaktar dem efter ett tag för att följa upp och höra hur det fungerar på det nya jobbet. Det är inget jag är ålagd att göra, men det känns bra och jag får också feedback på min egen insats. Jag vill göra mitt arbete mer intressant än att ”bara jaga huvuden”.
Han gör också en grundlig research för att hitta kandidater.
– Jag tar reda på vilka projekt de varit involverade i och hur det gått, jag gör långt mer än att läsa cv:n och kolla linkedin-konton. Det blir mer personligt och känns bekvämare för kandidaten att jag är påläst. Då kan de slappna av och vara mer öppna och ärliga.
I juni ska han möta nyexaminerade studenter för att informera om branschen och vilka utvecklingsmöjligheter som finns. Han engagerar sig också i Mentor Sverige, ett mentorskapsprogram som riktar sig till unga män, 17–24 år, och som tillkommit på initiativ av Wise Group.
Sam säger att en sak han tycker mycket om med Sverige är att kvinnor och barn har rättigheter.
– Jag vill göra något för unga som vill tänka på livet ur andra perspektiv, som behöver hopp och support. Jag vill uppmuntra dem, inte stressa. Det viktigaste för mig är att hjälpa människor att hitta sitt sammanhang. Något jag själv saknat som ung.
Sam berättar att han var väldigt blyg sin första tid i Sverige.
– Jag tyckte att det var svårt, att jag såg annorlunda ut. Jag vill smälta in och integreras. Jag känner mig alltid annorlunda när jag talar engelska. Därför vill jag lära mig svenska bättre.
I dag talar han i stort sett flytande svenska, att lägga till de övriga språk han behärskar: armeniska, arabiska, engelska och franska.
– Den svenska kulturen är väldigt vänlig, till exempel detta att kollegor umgås efter jobbet, att man ordnar after work. Det börjar kännas som att kollegorna är mer som vänner och familj och arbetsplatsen mer än bara ett ställe jag jobbar på – jag är en av dem. De har verkligen gjort allt för att jag ska kunna smälta in.
Han ser stora skillnader mellan de mer hierarkiska företagskulturer han arbetat i tidigare och den svenska. Och han uppskattar avsaknaden av ordergivning och hierarkier.
– Här finns en tillit till medarbetarna och frihet att själv avgöra vad som behöver göras för att man ska nå sina mål. Jag känner att jag kan utvecklas. Det är tydliga och klara mål och lättare att följa koderna här, mer humant. Svenskar är flexibla och respektfulla. Men svenska arbetsgivare förväntar sig också att medarbetarna ska jobba väldigt mycket, och tempot är högt.
Ett annat fenomen som han tycker sig ha noterat i den svenska arbetskulturen är benägenheten att dra sig undan när pressen ökar.
– Svenskar isolerar sig när de blir stressade, när jag frågar hur det är vill de bli lämnade ifred. Jag tror att det beror på att ni har mycket integritet, funderar han.
Sam har fått permanent uppehållstillstånd i Sverige och i höstas kunde hans föräldrar flytta hit. Sakta men säkert börjar livet stabiliseras och han börjar rota sig i sitt nya hemland.
– Det jag förlorat, vänner som dödats, min flickvän och mitt land, kommer aldrig tillbaka. I dag har jag fått nya vänner, jag har fått stöd och känner mig accepterad. Min dröm nu är att känna att Sverige är mitt hem, helt och hållet.
Ett viktigt steg på vägen är jobbet och den lägenhet han precis har köpt. Han skämtar om att han för tillfället ägnar det mesta av sin tid åt heminredning, och han ser fram mot att upptäcka mer av Stockholm. Han håller också på att ta upp ett annat intresse, att måla tavlor. Det är också ett sätt att bearbeta det han varit med om.
– Jag har fått lära känna mig själv igen. Jag vill helst inte se tillbaka, det är för smärtsamt. Jag har vänner som dött i Syrien, och jag är här och har det så bra. Livet är inte rättvist och jag får dåligt samvete. Jag har ofta mardrömmar på nätterna. Men allt jag fått motiverar mig också att kämpa och det ger energi att omfamna livet.
Han säger att svåra saker kan transformeras och bli något annat, till och med något fint.
– Varje morgon vaknar jag och tänker: Jag lever. Jag går upp och vrider på en kran och det kommer rent vatten, jag trycker på en strömbrytare och lampan tänds. Livet är fantastiskt och vackert. •
Sam Joukhadar»
Karriär: Hr-manager i Elsaad Pharma, lärare på universitetet i Aleppo, it-manager/trader AIDI Internationell Trading i Libanon, kandidatansvarig Wise IT.
Bostad: Bostadsrätt i Solna.
Familj: Två bröder, den ena lever i Dubai och den andra i Sverige, mamma och pappa i Sverige.
Fritid: Umgås med vänner, matlagning.
Det visste du inte om mig: Jag har genomgått 361 timmars pilotutbildning för att ta privatflygarcertifikat.