När det gäller arbetslivet kan Fredrik Svenaeus, Södertörns högskola, se både för- och nackdelar med en sådan utveckling.

– En positiv effekt kan vara att problem som är svåra att närma sig kommer upp på bordet och att det får en avstigmatiserande verkan. Det kan leda till mindre skuld och skam och ökad förståelse och hänsyn, samt till att det görs anpassningar i arbetslivet så att det fungerar bättre för sårbara personer.

Det tråkiga är, säger Fredrik Svenaeus, att människor måste pekas ut som sjuka för att få stöd.

– Det är lite deprimerande att vi ska behöva diagnoser för att kunna uppskatta personligheter som spretar ut på arbetsplatsen.

Fredrik Svenaeus hade i flera år funderat på att i bokform ta sig an den växande floran av psykiatriska diagnoser ur ett filosofiskt perspektiv. Den utlösande faktorn blev en artikel om högkänsliga personer (HSP, highly sensitive persons), som fick stor uppmärksamhet när den publicerades i Svenska Dagbladet våren 2012.

– Då föll bitarna på plats för mig. Det blev så tydligt hur attraherade människor är av att klassificera personligheten och sätta diagnostiska etiketter. Att vara högkänslig har dessutom en positiv klang då begreppet kopplas till kreativitet och många identifierade sig med det.

 

Diagnoser som ångestsyndrom, depression, adhd, fetma och datorspelsberoende har snabbt ökat i omfattning. Men Fredrik Svenaeus hävdar att det egentligen inte handlar om nya medicinska kunskaper, i alla fall inte i någon större omfattning. Vi använder de psykologiska begreppen och de medicinska förklaringsmodellerna – inte minst neurovetenskapen – för att tala om oss själva och andra. Han menar att de medicinska diagnoserna gör problemen (och lidandet de innebär) mer verkliga för oss. De medicinska diagnoserna erbjuder identitet, legitimitet, och i viss utsträckning även ekonomiska resurser för att få hjälp och lindring.

– Jag har stor respekt för de behoven och jag kan känna igen mig själv i beskrivningen av att vara högkänslig, men vi har gått in i en besvärlig allians med medicinen när vi föreställer oss att vi kan lösa alla mänskliga problem den vägen, säger han.

I och med den individualisering som går hand i hand med diagnosticerandet anser Fredrik Svenaeus att vi tappar det bredare perspektivet.

– Risken är att vi blir lite navelskådande och missar det sociala, samhälleliga sammanhanget. Det behövs ett bredare spektrum.

Som exempel tar han i boken upp städerskan Maja Ekelöfs bok Rapport från en skurhink (1970). I sin samtid sågs Maja Ekelöfs våndor över utsatta människors situation i världen som en helt igenom politisk manifestation. I dag skulle det tillstånd hon beskriver att hon befinner sig i snarast diagnostiseras som generaliserat ångetssyndrom.

 

I sin bok, Homo patologicus – Medicinska diagnoser i vår tid (Tankekraft förlag), problematiserar och filosoferar Fredrik Svenaeus kring ett antal diagnoser som vuxit fram de senaste decennierna. Hans ambition är att visa hur människan blivit en ”homo patologicus”, en varelse som lider på vetenskapens vis. Förutom att beskriva forskningsläget delar han öppet med sig av sina egna erfarenheter av att känna ångest och ha panikkänslor:

”Jag vaknar klockan fyra efter några timmars orolig sömn. En kall känsla av oro som börjar i magen av att något hemskt kommer att hända./…/ När ångesten väl har spunnit loss lägger den sina maskor runt alla upptänkliga möjligheter till misslyckande och haveri. /…/ Svetten bryter fram, jag vrider och vänder mig i sängen medan panikkänslan ökar i intensitet.”

– Det hade varit märkligt att inte skriva om mig själv när jag har den här erfarenheten. Jag tänkte också att det skulle göra ämnet och texten mer levande, och jag ville undvika att enbart skärskåda ämnet kritiskt utifrån, säger Fredrik Svenaeus.

Han berättar att det kändes lite nervöst att berätta inför kollegor och andra i omgivningen, men att han enbart fått positiva reaktioner.

– Flera har sagt att de känner igen sig. Och i dag är det så många som skriver öppet om sig själva så jag tänkte att den här lilla ångesten behöver jag nog inte oroa mig för att berätta om.

Fredrik Svenaeus är en återkommande gäst i radions Filosofiska rummet och skriver understreckare i Svenska Dagbladet.  Han undervisar på kurser vid Centrum för praktiskt arbete vid Södertörns högskola och föreläser om sin forskning i olika publika sammanhang.

– Intresset för existensfilosofiska frågor ökar. Naturvetenskapen och medicinen förmår inte att fylla människans alla behov. Vi är alltid fångar i vår egen samtid, i framtiden kommer vi troligtvis att se tillbaka på den diagnostiska eran med viss förundran, säger han.

ULRICA AMBJÖRN