Ni har väl sett SVT:s nya dramaserie ”Coacherna”? Det är lyhört och smart av SVT att ta sig an detta fenomen i tiden. Lysande spelat av de tre självupptagna coacherna i den högre arvodesklassen i sina tjusiga designade – och säkert högt belånade – lokaler: Lena Endre, Vanna Rosenberg och Cecilia Frode. Säkert ligger arvodena långt över arbetsförmedlingens resurser för jobbcoacherna, får man hoppas.

Det är en perfekt karikatyr av coachbegreppen, jargongen och flosklerna i på kornet fångade situationer. Otroligt underhållande, en skruvad reflektion över viktiga ting.
Jag tvivlar inte en sekund på att det finns den typen av ytliga och oseriösa coacher (som själva är i behov av en coach) och likaledes realistiska, både smarta och helt stolliga klienter i det yngre och välsituerade segmentet i storstan. Det är fullkomligt i sin ordning att vi garvar åt dem.

Men sedan tycker jag precis som Cecilia Frode själv i ett reportage i DN Söndag att det är ”synd att SVT inte gått hela vägen”. Utan att veta vad Cecilia menar börjar jag undra:
• Vad kommunicerar egentligen den här serien utöver underhållningen för stunden och en ytlig reflektion över en stark trend i samhället?
• Ska vi bara skaka på huvud åt stolligheterna eller ta dem på allvar?

Jag får vatten på min kvarn i mina funderingar när Karin Hübinette i programmet Hübinette frågar gästen Lena Endre varför vi har den här trenden och vad coachningen går ut på. Lena säger bland annat att människor i vårt samhälle är förvirrade av alla krav och helst inte vill bli vuxna. Coachen stryker medhårs, bekräftar klienten och tar över ansvaret för hans eller hennes liv.

Varje seriös coach, karriärrådgivare eller konsult – kärt barn har många namn – vet att det är precis tvärtom. Konsulten bygger på klientens starka sidor, bekräftar och stärker individen men utmanar också hans eller hennes tankefigurer och beteenden för att personen ska lära sig att ta eget ansvar för sin utveckling och livet. Tyvärr är det ofta just detta som personen inte har klart för sig. Många har mycket dimmiga föreställningar av vad coachningen går ut på, har jag upplevt i min mångåriga verksamhet som karriärrådgivare. Damtidningarnas checklistor och självutnämnda guruer lovar guld och gröna skogar med snabba lösningar. Författare och föreläsare i självhjälpsbranschen lockar med ”se på mig, gör som jag och du kommer också att lyckas.” Det är stora pengar i branschen.

Allt detta är lysande och mycket elakt gestaltat i programmen. Serien bidrar till att befästa fördomar. Men bör vi inte ta människors behov av vägledning och stöd på allvar?
Vad är verkliga behov och vad är av tidsandan skapade övergående trender?
Hur ska jag som människa i svåra situationer förhåller mig till allt detta och hur hittar jag ”rätt” stöd eller konsult? Vad kan man förvänta sig att få hjälp med? Hur går det till? Vad krävs av coachen, vad krävs av mig som klient?

Det måste ju vara möjligt att gestalta och dramatisera autentiska situationer där klienten omprövar sitt förhållningssätt till saker och ting och tar tag i sitt liv under coachens vägledning. Jag har själv upplevt en mängd sådana situationer i min verksamhet som är hur dramatiska som helst och det har självfallet varenda coach. Det behöver absolut inte vara tråkigt eller präktigt, jämför med den gastkramande serien ”In treatment”.

Så vad göra – ska vi rycka på axlarna och hänvisa till rätt utbildning och certifiering och träta om vad som är den rätta utbildningen och kompetensen för en seriös verksamhet? Skulle inte SVT kunna ordna en hearing (motsvarande den om skolan som DN och SVT samverkade kring) – där människor med olika bakgrund och erfarenhet medverkar och sprider ljus och kunskap om ämnet? Kan det vara ett angeläget tema för ett seminarium på HR-dagarna?

”Kan du inte skriva en bok om hur man gör, vad som är hemligheten med en lyckad coachning, att människor verkligen går vidare och förändrar sitt liv” har många uppmanat mig under alla år jag varit verksam som karriärådgivare. Finns det en hemlighet?

”Om jag vill lyckas med att föra en annan människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon står och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör men först och främst förstå det hon förstår.
Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.”
Sören Kierkegaard

Helga Messel, seniorkonsult, karriärcoach och författare