\tJag lär mig aldrig. Varenda gång det är dags att lämna in krönikan har jag en mängd bra uppslag, och låter dem marineras riktigt ordentligt. Lever med idéerna ett tag, går omkring och bär på dem. Jag tänker sen att de kommer att komma ut (var? hur?) helt färdiga och vara excellenta, minst sagt. Inte för att det funkar så när man skriver rapporter eller förstudier, men det är så jag tänker mig att författare jobbar. Men så blir det aldrig.<\/p>\n
\tI stället kommer det jobb i vägen. För som konsult kan man liksom inte vara helt säker på att kusten är klar för att sätta sig i lugn och ro och skriva lite. Man lyckas göra en go leverans ena dagen, och förutse kundens önskemål andra dagen.<\/p>\n
\tMen precis när man tror att det är löst, när man lutar sig tillbaka lite, det är då kollegerna ser en. Redo med frågorna som inte kan vänta. I alla fall om man ska tro dem. Jag vet ju, däremot, att det är mina frågor som är mest bråttom. Det kan bli lite katten på råttan ibland, fast man vet aldrig vem som är katten och vem som är råttan.<\/p>\n
\tSmart då av mig att precis som alla <\/strong>andra läsa effektivitetsböcker, så jag vet hur jag ska strukturera upp min vardag. Nu kör vi! Alltid lika inspirerande när man precis läst den, och jädrar vad mycket grejer man får gjort. Listor och tvåminutersregler och jag vet inte allt. Helt plötsligt behöver man inte dödens värsta deadline hängandes över en för att leverera minsta grej, för det går av bara farten. Delvis på grund av att man i all iver låst in sig utom räckhåll för kollegerna, men ja, listorna gör minsann sitt också.<\/p>\n \tMen sen liksom förtvinar all effektivitet och man är tillbaka där man började. Så jag tänker på alla personlighetstester jag gjort genom åren. Jag ska inte gå in på detaljer, men jag börjar se ett mönster. Det är inte alltid så smickrande, men det förklarar ett och annat. Och det är saker jag inte kan göra något åt. Egenskaper jag liksom får lära mig att omfamna och leva med. Att min något bristfälliga struktur och haltande målmedvetenhet är en del av den jag är.<\/p>\n \tSå med taskig struktur och utan<\/strong> någon större plan sitter jag nu här och funderar över om jag ska göra det enkelt för mig och skriva något som ligger i linje med det jag jobbar med. Digitalisering och sånt. Men det är ju ganska uttjatat vid det här laget. Det är roligare att prata om människor.<\/p>\n \tSenast jag pratade om människor och digitalisering på samma gång var det en som blev provocerad. Hen sa det rakt ut på föreläsningen. ”Ursäkta, men jag blir provocerad”. Det verkade bero på att hen tyckte att det inte alls skulle gå att göra vissa förenklingar av arbetsuppgifter med automatiseringens hjälp. Jag sa att man nog inte ska vara så säker på det och tänkte på samtalet med kunden som ville ha en lönerobot.<\/p>\n \tMan kan dock vara säker på att vi människor är mer fokuserade på att utveckla teknik än oss själva. Lite som att det är lättare att ge råd till nån man inte känner än att rannsaka sig själv. En digital psykolog hade väl varit essensen av det. En som bokade in sig själv i kalendern när den hittade en lucka. Det är också en lockande tanke att ha en robot som skriver ens krönikor. Men nåt ska man väl göra själv antar jag. •<\/p>\n \t