\tExpectrums lokaler i Västerås andas design och genomtänka färger. Svartmålade korridorer binder samman kontorslandskap och mötesrum i olika enhetliga färgsättningar. Nästan ingenting finns på väggarna. Jag visas runt av Nina Bozic Yams som på Expectrum leder ett projekt som ska skapa innovation i vardagen. Parallellt doktorerar hon inom innovation på Mälardalens högskola.<\/p>\n
\tVi går förbi en rosa soffa där kuddarna är prydligt uppradade. Då, när det av Vinnova finansierade innovationsprojektet Innoday startade i början av året, var arbetsmiljön väldigt kontrollerande enligt Nina Bozic Yams.<\/p>\n
\t– Jag brukade alltid lägga kuddarna i oordning när jag gick förbi här och det tog bara några minuter innan kuddarna stod i ordning igen. Men problemet som jag ser det är att i en väldigt strikt miljö finns inget utrymme att innovera, säger hon innan hon även denna gång kastar runt kuddarna.<\/p>\n
\tExpectrum öppnade 2014 och är ett utvecklingscentrum och del av Västerås marknad och näringsliv som ägs av staden Västerås. Målet är att centrumet ska bli navet för innovation i regionen. Här kan olika företag och offentliga verksamheter hyra en plats eller möteslokaler. Tanken är att företag som jobbar med teknik ska vara nära varandra. Hit kommer också skolklasser på studiebesök, ett sätt att stimulera unga att förstå och intressera sig för teknik. I förlängningen handlar det om kompetensförsörjning, att fler ungdomar ska välja att jobba med teknik.<\/p>\n
\tLisa Kilestad är verksamhetschef<\/strong> på Expectrum. När hon anställdes i början av 2016 reagerade hon på att miljön kontrollerades av många regler om hur den skulle användas. Man fick inte dricka kaffe på någon annan plats än i pentryt, alla arbetsplatser skulle alltid vara välstädade och stolar skulle puttas in och rättas till när de inte användes.<\/p>\n \t– Det finns många smarta funktionella lösningar som inbjuder att arbeta på just det sätt du behöver och som är funktionella för dig. Varje rum ska vara ändamålsenligt efter det behov mötedeltagarna har och transportsträckorna emellan, de svarta passagerna, ska vara en miljö där vi går ner i vila, hjärnan behöver få undvika intryck ibland, säger Lisa Kilestad.<\/p>\n \t – Problemet jag såg när jag började, var att människor och hyresgäster här inte kände ett starkt ägandeskap. Det var lite som en utställningsmiljö där människorna skulle passa in i ett koncept utan att riktigt få inbjudan att medskapa konceptets innehåll. Miljön uppfattades ibland så perfekt och designad att det skapade ett avstånd och en ”inte kan väl jag”-mentalitet, säger hon.<\/p>\n \tTillsammans med Nina Bozic Yams och några av organisationerna på Expectrum sökte och fick de pengar för att undersöka hur innovationskompetensen kunde utvecklas. För, resonerar Nina Bozic Yams, ska man lära andra att vara innovativa så måste man börja med sig själv. Det räcker inte att sitta i samma fysiska lokaler för att hitta synergieffekter och kunna inspirera varandra till innovation.<\/p>\n \tVi går till Expectrums kök<\/strong>. Nina Bozic Yams ska tillsammans med projektets deltagare förbereda en lunchaktivitet för alla. De sätter upp en världskarta där alla kan markera var i världen de har anknytning. De ställer fram en tavla med kylskåpspoesi och hänger upp massor av gula inspirationskort med uppmaningar som att gå genom kontoret i slow motion eller att teckna ett porträtt av en kollega under fikat. Alla kan också ta ett kort av sig själva med en polaroidkamera och skriva ned vad man jobbar med. Lapparna sätts sedan upp på en tavla så att alla kan få en överblick.<\/p>\n \tRunt 30 deltagare från Expectrums cirka 20 organisationer deltar i projektet som genomförs i tre steg. Det första steget har varit att bygga en medvetenhet om hur de jobbar och ifrågasätta mönstren. Deltagarna har regelbundet haft workshoppar där de har fått reflektera. Och de har fått i uppgift att använda sin nya kunskap i sitt dagliga arbete. De har också undersökt det innovativa klimatet i teamen. Alla fick göra en enkät och varje team fick identifiera utmaningar de har.<\/p>\n \t– Vissa team identifierade att de behövde utveckla tillit till varandra. Ett annat team identifierade att de var för sig var innovativa men inte bra på att dela den kunskapen, säger Nina Bozic Yams.<\/p>\n \tDet tredje steget är att jobba med Expectrum som plattform, att skapa en plats som är mer som en community än som en kontorslokal. Hur kan själva platsen förändras för att blir mer innovativ? I slutet av projektet ska de bygga en interaktiv utställning om innovation. En utställning som riktar sig också till allmänheten i Västerås.<\/p>\n \t– Hur kan vi nå ut med ett sådant abstrakt begrepp som innovation till en större publik? Deltagarna i projektet ska också producera en bok från erfarenheterna om hur man blir mer innovativ i vardagen, säger Nina Bozec Yams.<\/p>\n \tNina använder konsten som<\/strong> ett sätt att skapa innovation. Under hela projektet besöker sex olika konstnärer Expectrum under en vecka var och genomför olika aktiviteter med medarbetarna.<\/p>\n \tEn av dem är Mala Kline som sitter i pentryt och jobbar. Jag slår mig ned bredvid henne. Mala Kline är doktor i filosofi och en form av coach i fantasi. På Expectrum har hon lett workshoppar där deltagarna med hjälp av kunskap om kroppen fått använda sin fantasi och intuition.<\/p>\n \tHur då? undrar jag och Mala Kline säger snabbt att vi kan pröva en övning. Jag får blunda och andas djupt. Hon ger mig i ganska rask takt små uppgifter att tänka. Jag får tänka på siffran ett och känna efter hur den känns i kroppen, får säga vad jag ser inuti en stor ring och jag får plocka upp en sten i handen och beskriva hur den känns.<\/p>\n \tSå där fortsätter det. Det blir ett annat sätt att tänka, mer associationslikt. Bilderna är mina egna men censureras inte för att de ska uppnå ett specifikt mål. Och så beskriver Mala Kline det också, att det är en teknik som gör att man kan använda frontalloben annorlunda.<\/p>\n \tLunchen har börjat men avbryts av ett dansframträdande. I takt med musiken jobbar fingrarna frenetiskt från en annars stilla kropp. Andra går i hastiga steg samtidigt som de gör svepande rörelser med pekfingret från en föreställd telefon i andra handen. Det är projektdeltagarna själva som dansar och koreografin har de gjort utifrån sina vardagsrörelser, en uppgift de fått av en konstnärerna som lett dagliga danspass under våren.<\/p>\n \tEn annan uppgift från en av<\/strong> konstnärerna har varit att spela in ljud som fanns på arbetsplatsen. Deltagarna fick sedan lyssna och prata om vilka ljud de var. \t– Med konst byter man perspektiv från utifrån och in, till inifrån och ut. I de konstnärliga processerna vet man inte vad resultatet blir. Det är en större risk men det finns också en större potential till radikal innovation, säger Nina Bozic Yams.<\/p>\n \tKajsa Berglind, verksamhetschef vid Västerås science park och en av hyresgästerna på Expectrum, är en av dansarna som kliver av lunchens dansgolv. Hon är nöjd med projektet. Även om det har tagit mycket tid, runt tre timmar per vecka, har det varit värt det. Hon tycker att Expectrum, som hon förut upplevde som stramt och lite begränsande, nu har blivit mer levande.<\/p>\n \t– Det har varit ett spännande halvår. Vi har försökt ta med oss det vi har lärt oss in till vår personal. Bland annat har vi nu en kreativ punkt på varje veckomöte och under en av de två friskvårdstimmarna vi har i veckan får man nu välja att göra något kreativt. <\/p>\n \tAnna Breed, koordinator på <\/strong>Expectrum, har också dansat och hon bekräftar bilden.<\/p>\n \t– Det har hänt väldigt mycket, framför allt på ett personligt plan men även för Expectrum. Innoday har öppnat upp till mer liv och lekfull atmosfär nu. Vi har haft aktiviteter som utmanat oss och fått oss att våga vara utanför ramar och normer. Det har varit lite konstigt, lite läskigt men väldigt roligt och utvecklande, säger hon.<\/p>\n \tMen visst finns det de som är skeptiska till projektet och det har varit viktigt att alla aktiviteter varit frivilliga att delta i.<\/p>\n \t– Vi har haft eldsjälar som passionerat slängt sig in i alla aktiviteter. Men ibland har Innoday också blivit förknippat med flum, ballonger och meditation, något som man får ägna sig åt vid sidan av jobbet. Jag ser det tvärtom, det är starkt kopplat till innovationshöjd, säger Lisa Kilestad.<\/p>\n \tHur har ni bemött dem?<\/strong><\/p>\n \t– Med charm faktiskt. Jag har skojat lite med dem, nu ska vi meditera igen, ska du med? \t <\/p>\n \tNina Bozic Yams doktorerar i innovation och design vid Mälardalens högskola. I sin forskning utvecklar hon en modell för innovativ kompetens där hon beskriver vilka kunskaper, funktionella och interpersonella förmågor och attityder man behöver för att bli mer innovativ i vardagen. Hennes avhandling beräknas vara klar i slutet av 2017.<\/p>\n \t
\t– Konstnärerna har hjälpt oss att reflektera och prata. Vi är extremt målorienterade och fokuserar på de kortsiktiga målen som alltid får prioritet. Vi behöver stanna upp, tänka, ifrågasätta och göra om. Det tar vi oss sällan tid till men när man gör det inser man att man tjänar tid, säger Nina Bozic Yams.
\tHon ser stora värden med att använda konsten men deltagarna måste vara redo för en sådan process.<\/p>\n
\tPå vägen ut går jag förbi den rosa soffan och där ligger kuddarna slängda lite hur som helst. Fortfarande helt i
\toordning. •<\/p>\n \tForskar på innovativ kompetens<\/h4>\n