\tBokens titel kan ses som en sammanfattning av Sofie Wiklunds resa: Den tredje striden – och den sista med mig själv (Ord & Kulturs förlag, september 2015). Hon säger att boken handlar om ”konsten att leda en organisation som saknar alla förutsättningar för ett gott ledarskap och ändå åstadkomma resultat”.<\/p>\n
\tI djupare mening handlar den om hur man överlever som chef i hård motvind – mentalt, och faktiskt även rent fysiskt. Ur boken: ”I tankarna krossar jag bilen mot ett träd. Brutalt. Hårt. En hårsmån från döden. Längtan efter att välja den svarta vägen. Att känna det bottenlösa mörka. Det är så tryggt där. På livets botten. För där kan jag ge upp. Omslutas av mörkret. Det är mycket svårare att kämpa. Att slåss. Att leva. Svårare att stå upp för sig själv och en idé. Att låtsas vara hel på insidan. Men vara trasig inuti. Ändå fortsätter jag.”<\/p>\n
\t– Det gick historier om hur kylig jag var, om mina kalla ögon. Medarbetare och lokalpolitiker krävde min avgång. Jag gick på yoga och var så spänd att jag grät. Så ont gjorde det i kroppen, säger Sofie Wiklund.<\/p>\n
\tHennes berättelse är starkt subjektiv, vilket hon själv understryker genom att beskriva skrivandets terapeutiska effekt. Men Sofie Wiklund vill också dela med sig av sina erfarenheter till andra ledare som möter svåra utmaningar, med förhoppningen att de ska undvika de fallgropar hon föll i.<\/p>\n
\t \t– Jag hade aldrig tänkt tanken att bli chef. Det jag brann för var att förändra samhället, att skapa en skola som skulle hjälpa svaga grupper på arbetsmarknaden att få jobb, säger Sofie Wiklund, som hade en bakgrund som journalist, ledarskribent och som haft flera politiska uppdrag.<\/p>\n \tHon beskriver hur hon kastas in i ett skarpt läge då skolan stod inför stora förändringar och, vilket hon snart upptäckte, drogs med ett rejält ekonomiskt underskott.<\/p>\n \t– Jag fick varken introduktion eller överlämning. Inledningsvis var lärarna positiva till mig, men när de insåg att jag hade styrelsens uppdrag att genomföra förändringar de motsatte sig, blev det ett rent helvete. Skolan var av tradition väldigt lärarstyrd och det fanns förväntningar om att jag skulle vara lärargruppens språkrör, säger Sofie Wiklund.<\/p>\n \tDet blev snart uppenbart för Sofie Wiklund att hon saknade uppbackning från styrelse och från sin egen chef. Hon upplevde hur hon lämnades ensam med att parallellt arbeta med avveckling av den befintliga verksamheten och bygga upp den nya. Dessutom stod hon i fokus i den intensiva lokala mediebevakningen. När stämningen var som mest hätsk var organisationens personalchef med henne på skolan som stöd, berättar hon.<\/p>\n \t– Hela historien handlar egentligen om bristande tillit i alla led. Jag hade inte tillit till styrelse och huvudman, och lärare och studenter hade inte tillit till mig. Man måste ha respekt för att alla har sin historia och reagerar utifrån sina egna förväntningar.<\/p>\n \tI boken beskriver Sofie Wiklund hur hon ”tog fram sopkvasten, gick fram med yxa och slog sönder gamla strukturer”. I dag konstaterar hon att det hade varit klokare att agera annorlunda.<\/p>\n \t– I backspegeln hade jag förstås agerat och lagt upp jobbet annorlunda. Men jag var uppriktigt förvånad över att medarbetare som var betydligt äldre och mer erfarna än jag saknade kunskap när det till exempel gällde arbetsmiljö, och inte heller förstod mitt ansvar som chef inför huvudmannen.<\/p>\n \t \t– Min lärdom är att ta in en konsult i ett tidigt stadium i en förändringsprocess, en person som kan se på situationen utifrån och som kan leda processen så att inte chefen blir överbelastad, säger hon.<\/p>\n \tGenom hela boken varvas personliga minnesbilder, de fällor man som chef kan hamna i, med lärdomar och konkreta tips på hur man arbetar mest konstruktivt, undviker fallgropar och kommer vidare.<\/p>\n \t– Att kunna be om hjälp är faktiskt en styrka, säger Sofie Wiklund, som idag är 32 år och som den 15 juni började på en nyinrättad tjänst som politisk sekreterare i Borlänge kommun.<\/p>\n \tFotnot: Författaren har valt att varken namnge personer, organisationer eller platser.<\/p>\n \t
\tBerättelsen handlar<\/strong> om hur hon som 27-åring blir rektor inom vuxenutbildningen. Hon har inte sökt uppdraget, utan blir tillfrågad. Det är hennes första chefsjobb.<\/p>\n
\tRäddningen,<\/strong> som Sofie Wiklund kallar det, kom i form av en arbetsmiljökonsult, som på huvudmannens uppdrag gjorde en utredning av verksamheten och presenterade en lösning. Den innebar att Sofie Wiklund koncentrerade sig på uppbyggnaden av den nya verksamheten medan personalchefen skötte den gamla.<\/p>\n