\tEn tjänsteman på det finländska skatteverkets huvudkontor ligger död på sitt kontor. Att upptäckten görs först flera dagar senare förklaras med att mannen ”arbetat ganska självständigt”.<\/p>\n
\tHändelsen, som inte är någon råttan i pizzan-berättelse utan faktiskt har inträffat i verkligheten, sänder kalla kårar längs ryggraden. Den är också en effektiv illustration av det fenomen som Roland Paulsen beskriver i sin avhandling Empty labor: Idleness and Workplace Resistance, som nyligen gavs ut i bokform av Cambridge University Press.<\/p>\n
\tAllt fler, menar han, sitter på jobbet, timme efter timme, ibland hela dagar och år, utan att få någonting uträttat. Och ingen skulle märka om de var borta. I boken finns exempel på människor som till och med låter andra stämpla in och ut åt dem, som aldrig varit på jobbet, eller som rutinmässigt dyker upp flera timmar för sent. I stället ägnas alltmer tid åt att surfa på nätet, spela dataspel, fika och uträtta privata ärenden.<\/p>\n
\tFenomenet stöds av flera studier<\/strong>, både från USA och Europa, som bland annat visar att vi i genomsnitt ägnar mellan en och en halv och tre timmar varje dag åt att göra annat än vad som står i vår arbetsbeskrivning.<\/p>\n \t– Generellt i arbetslivet sker en intensifiering. De flesta får alltmer att göra, även tjänstemän. Det vi brukar glömma bort är att det är fler som upplever att de har det lugnt på jobbet än som har mycket på jobbet. Man kan tänka sig att det sker en polarisering. Vi har i ena änden dem som bränner ut sig, burnouts, och i andra änden dem vi kallar för boreouts, som tråkar ihjäl sig i princip, säger Roland Paulsen.<\/p>\n \tMen hur är det möjligt, i ett samhälle där företag och organisationer slimmas, att människor sitter overksamma på jobbet? Och vad är anledningen? Roland Paulsen har i sin avhandling intervjuat 43 personer, de flesta inom kontorsyrken, om hur mycket och varför de ”maskar”, som är det begrepp som används i boken. Hos vissa tycks det handla om en tyst protest. I något fall är det en hämnd mot chefen. Andra beskriver en djupare känsla av meningslöshet.<\/p>\n \t– Den är extra tydlig för människor som håller på med någon form av symbolisk verksamhet. Reklambranschen är ett typiskt exempel. Man kan se hur det genererar pengar för arbetsgivaren, men hur det tillfredställer mänskliga behov och på vilket sätt det förbättrar samhället i stort kan vara svårt att se för de flesta.<\/p>\n \tRoland Paulsen för redan i sin första bok<\/strong> Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin en arbetskritisk linje och menar att idealet med full sysselsättning överlevt sig självt och blivit ett självändamål. I stället för att jobba mer borde vi i takt med att jobben rationaliseras bort och datorerna tar över, jobba mindre.<\/p>\n \tDå politikerna talar om arbetslösheten som ett ekonomiskt resursslöseri talar Roland Paulsen om arbetet som ett slöseri med mänskliga resurser. I sin avhandling refererar han till sajter som dettommearbejde.dk, där människor anonymt delar med av sina maskningserfarenheter och tipsar om på hur man undviker att bli upptäckt. Här är maskning det moraliskt riktiga, en protest mot meningslösheten – ett slags civil olydnad.<\/p>\n \tPr-konsulter, managementkonsulter<\/strong> och copywriter tycks vara överrepresenterade, men i Roland Paulsens avhandling finns även vittnesmål från städerskan som ”vägrar städa en enda toalett mer än nödvändigt”, trots att det finns gott om tid över, och från fondmäklaren som mår dåligt av att han inte lyckas fylla ut sin arbetstid, trots att han informerat chefen om sitt dilemma.<\/p>\n \tDe som lättast kommer undan är de som har något slags expertkunskap, enligt Roland Paulsen, och därför också är relativt välutbildade och högavlönade.<\/p>\n \t– Logiskt sett måste det handla om jobb där det är svårt för en chef att få inblick i arbetsprocessen. Medarbetarens kunskap är central och man har ännu inte hunnit strömlinjeforma och kontrollera arbetet uppifrån. Ju mer välutbildad du är, desto större utrymme finns det att komma undan med maskning.<\/p>\n \tMen det finns också gott om exempel i avhandlingen på fall där maskningen inte alls är frivillig, utan där personerna helt enkelt har för lite att göra. Från Roland Paulsens perspektiv handlar det återigen om en kritik mot hur arbetet organiseras.<\/p>\n \t– Även i de mest konkurrensutsatta företagen kan det uppstå luftfickor i systemet. Arbetet går i vågor. Den här idén om att arbetet flyter som en jämn ström kommer från industrin. Så ser inte det mesta av arbetet ut i dag. Men arbetsgivaren kalkylerar med att det är bättre att anställa än att köpa in en konsult så fort det hettar till.<\/p>\n \tI andra fall är sysslolösheten<\/strong> mer konstant året runt – och år efter år, något som inte alltid upplevs som positivt. Tvärtom. Frågan om varför man inte säger till sin chef att man har för lite att göra, kan ha flera svar:<\/p>\n \t– En orsak kan vara att man till en början tyckt att det varit skönt att kunna ta det lite lugnt. När det efter hand blir tråkigt vill man inte avslöja att man under så lång tid har haft för lite att göra. Man riskerar också att få arbetsuppgifter som man inte vill ha, eller som bara är utfyllnad. Det finns också en risk att man blir av med jobbet, för att man inte behövs. •<\/p>\n \t <\/p>\n \tOm Roland Paulsen»<\/strong><\/p>\n \tDoktor i sociologi med en arbetskritisk linje i sin forskning. Skrev under sin doktorandtid vid Uppsala universitet boken Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin (Gleerups förlag, 2010) där han ifrågasätter att vi arbetar allt mer trots att arbetsuppgifterna automatiseras i allt snabbare takt. Paulsen är i dag forskare vid företagsekonomiska institutionen på Lunds universitet. Avhandlingen Empty labor – workplace resistance and idleness publicerades 2014 vid Cambridge University Press, och har uppmärksammats i tidningar som The Economist, Wall Street Journal och The Atlantic.<\/p>\n \t