\t– Vi ska inte sluta bete oss som människor bara för att någon har sorg. Var inte så högtidlig. Börja inte förhålla dig till den som sörjer. Följ dina ingivelser, säg det du känner för att säga, fråga det du känner för att fråga. Jag tror inte att man ställer till det för den som sörjer i första taget. Den som är i sorg är så otroligt upptagen av något som är så mycket värre. Det som går in är tonfallet, beröringen och att du faktiskt frågar.<\/p>\n
\tFör arbetsgivaren är det viktigaste att markera närvaro. Med det menar Allan Linnér att man ska knacka på och säga: Jag finns här om du vill, när du vill. Men man måste ta hänsyn till att alla har olika sätt att förhålla sig till en kris. Någon kanske visar att man mår dåligt genom sjukskrivning eller minskad närvaro. Andra pratar om det som hänt, gråter och släpper in andra. Men vissa kan också hantera krisen genom tystnad, genom att kapsla in och hålla masken.<\/p>\n
\t– Man ska inte låta sig vilseledas. Man ska inte låta sättet personen visar sin sorg på styra en för mycket. Att inte visa något är också att visa något. Oavsett vad den andre visar ska man markera närvaro. Man får vara beredd på att den andre inte vill, det är möjligt att man kan att känna sig avvisad. Här kommer jag och vill vara till hjälp och så tar du inte emot det. Men den som är i sorg måste få ange spelreglerna. Och trots att den andre tackar nej till hjälp, stöt på igen. Sorgen skiftar snabbt, från timme till timme, från dag till dag, säger han.<\/p>\n
\tDärför behövs också den ständiga avstämningen, kalibreringen som Allan Linnér kallar den. Åtminstone en gång i veckan, råder han, och gärna i samband med helg och ledighet. När personen ska hem och lämna arbetsplatsen respektive komma tillbaka efter att ha varit hemma är det bra att vara extra vaksam.<\/p>\n
\t– Gör en koll, hur är det nu? Det kan gå upp och det kan gå ned och det kan gå rasande fort. Någon kan störtdyka och någon kan lika fort resa sig igen. Kalibreringen gör att vi vet var vi har varandra. Ha så tydliga spelregler som möjligt.<\/p>\n
\tEtt sätt att skapa tydliga spelregler är att sluta en överenskommelse med arbetstagaren.<\/p>\n
\t– Man kan fråga: Så som du känner dig själv, vad är just dina tecken på att du klarar dig eller inte klarar dig? Det gör att jag som arbetsgivare kan vara observant. En överenskommelse gör det också mycket lättare att knacka på och göra avstämningen, säger Allan Linnér.<\/p>\n
\t <\/p>\n
\t\t\tMarkera närvaro. Oavsett vad den andre visar, fråga vad du kan göra och hur du kan hjälpa.<\/p>\n<\/li>\n
\t\t\tVar tillåtande. Man kan inte räkna med att personen ska kunna prestera på samma sätt och man kan behöva göra undantag.<\/p>\n<\/li>\n
\t\t\tGör ständiga avstämningar. Minst en gång i veckan, sorgen skiftar snabbt.<\/p>\n<\/li>\n
\t\t\tTassa inte för sorgen. Fortsätt att vara precis den du är. Gå tillbaka till dina egna tillgångar. Använd dig av de resurser som du använder dig av i andra fall, som förälder, partner, vän.<\/p>\n<\/li>\n<\/ul>\n
\tELSA FRIZELL<\/p>\n